Episode Details
Back to EpisodesKrönika med Karl-Olov Arnstberg | Statens kärlek till krig
Description
Det är i krig som staten verkligen kommer till sin rätt. Den sväller i makt och stolthet, i absolut herravälde över ekonomin och samhället. Varje stat lever på beskattning av sina undersåtar. Varje krig mot en annan stat innebär därför en ökning och utvidgning av skatteaggressionen mot det egna folket. Samhällseliten ställer om till en mental krigshets, demokratiskt valda parlament blir väpnade läger, med värderingar och moral hos en armé på marsch.
Den grundläggande myten är påståendet att krig är statens försvar av sina undersåtar. Det är naturligtvis precis tvärtom. Unga män tvångsrekryteras för att, som det påstås, försvara sin frihet mot en ond stat bortom gränserna. Försvara sin frihet? Hur? Genom att tvingas in i en armé vars hela existensberättigande är att utplåna frihet. Militärtjänsten avhumaniserar unga män och trampar på alla personliga friheter. Målet är effektiva mordmaskiner med absolut lojalitet mot sina överordnade. Kan någon tänkbar utländsk stat göra något värre mot landets unga män än vad deras egen armé gör för medborgarnas påstådda bästa? Vem försvarar soldaterna mot deras försvarare?
Ett aktuellt exempel är Kiev-regimens brutala tvångsmobilisering av män till den hårt pressade ukrainska armén. Så kallade mobiliserare åker runt i bilar och när de ser en man i vapenför ålder tvingas han in i bilen, om han inte kan visa upp en frisedel. Som en konsekvens undviker många män offentliga platser.
Ukraina behöver flera hundra tusen nya rekryter inför vintern. Det är ingen som hoppar frivilligt in i bilen och säger ”Va kul att få komma till fronten!” Det finns i princip inga frivilliga. Nästan alla mobiliserade män har gripits eller på annat sätt tvingats in i försvarsmakten, snabbt tränats (om de tränats alls) och skickats till fronten, oförberedda på vad de kommer att möta. Tvångsrekryteringen har utlöst en storm av kritik och ilska som balanserar på gränsen till öppen revolt bland medborgarna.
Vi går tillbaka i tiden. Under 1700-talet och längre tillbaka var krig i stor utsträckning kungars, hovmäns och gentlemäns sysselsättning. Arméerna levde på sina depåer, de störde befolkningen så lite som möjligt och, eftersom soldaterna betalades ur kungens privata kassa, var de alltför kostsamma för att lättvindigt slösas bort. Att kungliga arméer stred mot andra kungars arméer medförde nödvändiga begränsningar.
Förändringen kom med den franska revolutionen. Från augusti 1793, då den franska republikens parlament beslutade om allmän obligatorisk militärtjänst och framåt skulle kriget inte bara bli alltmer obegränsat, utan till slut totalt. Hittills hade soldater varit kostsamma, nu blev de billiga. Slag hade undvikits, nu sökte man dem, och hur stora förlusterna än var kunde de snabbt ersättas genom mönsterrullorna.
När hela nationen strider, står hela nationens kredit till förfogande för krigets syften. Eftersom varje stat kan mobilisera alla människor och resurser inom sitt territorium, kommer den andra staten att betrakta alla medborgare i det motstående landet som sina fiender och behandla dem därefter genom att utvidga kriget till dem. Första världskriget krävde fler civila offer än soldater dog i skyttegravarna.
Allt detta bör inte förvåna; vi ser det i andra delar av livet. Vilka kategorier av brott jagar och straffar staten mest intensivt – de mot privata medborgare eller de mot sig själv? De grövsta brotten i statens lexikon är nästan alltid hot mot dess egen makt. Till exempel högförräderi, att soldater deserterar till fienden, underlåtenhet att registrera sig för värnplikt, konspirationer för att störta regeringen. Staten är långt mer intresserad av att bevara sin egen makt än av att försvara medborgarnas rättigheter.Stöd Swebbtv:
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort:
https://ny