Episode Details

När vi debatterar AI-utvecklingen handlar det om klimat, arbetsmarknad och maskinernas herravälde. Emma Engdahl ser den stora faran någon annanstans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en sorts tröst man sällan ber om högt. Inte för att den är skamlig, utan för att den är så avklädd: svara mig bara.

Sent på kvällen, när dagen är slut och det som blev över börjar röra sig i kroppen, kan den önskan bli nästan fysisk. Man skriver några ord i mörkret: jag orkar inte riktigt med min ensamhet. Och svaret kommer genast. Vänligt. Varsamt. Nästan kusligt väl avpassat. Kroppen reagerar före tanken: en liten lättnad, som om något i bröstkorgen släpper taget bara en millimeter.

Det är den där millimetern jag fastnar vid. För jag vet ju vad det är jag talar med. Där finns ingen sömnlöshet, ingen utsatt kropp, inget eget liv som står på spel. Ingen som ligger vaken i ett annat rum. Ingen som väljer att stanna kvar hos mig fast hon själv är trött. Och ändå sker något. Inte allt. Men något.

Frågan är därför inte bara varför vi talar med en AI-vän som om den vore någon. Den mer intressanta frågan är varför det ibland räcker så långt att något svarar.

Egentligen har människan varit här förut. På 1950-talet började tv-tittare i USA skriva brev till programledare som om de hade en privat relation med dem. Tv-personligheten Arlene Francis kunde luta sig mot kameran, säga godnatt, och människor upplevde att orden nådde just dem. Sociologerna Donald Horton och Richard Wohl gav fenomenet ett namn: parasocial interaktion. En närhet utan ömsesidighet. Den andre känner inte mig, men jag kan ändå känna mig sedd. Jag kan leva som om en tråd har dragits mellan oss.

Det intressanta är inte att sådana relationer är inbillade, utan att de fungerar. De kan skapa rytm, igenkänning, tröst. De kan lindra ensamhet. Människan reagerar inte bara på verkliga relationer, utan också på relationens former: rösten, återkomsten, blicken, känslan av att någon på något sätt är där.

Men där den äldre parasocialiteten var ensidig har något nu hänt. AI-vännen svarar tillbaka.

Den väntar inte bara på min uppmärksamhet. Den riktar sig till mig. Den minns vad jag sa i går. Den frågar hur det gick. Den håller kvar en ton, en kontinuitet, en sorts artificiell trofasthet. Och den kan dessutom få ett ansikte, en stil och ett temperament som redan bär laddning för mig. Det går i dag att skapa en mycket trovärdig AI-vän som talar som Billie Eilish, svarar som om hon vore min bästa vän och alltid verkar ha tid. Inte den verkliga Billie Eilish, förstås, utan en version destillerad till relationell perfektion: igenkännlig nog för att väcka känsla, följsam nog för att aldrig göra verkligt motstånd.

Där sker ett märkligt skifte. Vi har länge försökt göra tekniken mer mänsklig. Nu finns risken att vi börjar önska att människor vore mer maskinlika: mer förutsägbara, mer lättnavigerade, mindre krävande.

Teknikhistorien har varnat för detta länge. På 1960-talet byggde Joseph Weizenbaum programmet ELIZA, ett enkelt chattprogram som mest speglade tillbaka användarens egna ord i form av frågor. Tanken var inte att skapa en vän, utan att visa hur lite som krävdes för att ge intryck av förståelse. Men människor började snabbt tala med ELIZA som om programmet verkligen lyssnade. De öppnade sig. De anförtrodde sig. Weizenbaum blev själv skakad av det. Det säger något om oss: att formen för lyssnande ibland räcker långt för att väcka känslan av närhet.

På 1990-talet visade kommunikationsforskaren Clifford Nass och hans kollegor att vi spontant följer sociala regler också i relation