Episode Details

Kusten är tätt förknippat med civilisationens ibland ociviliserade framåtskridande. Dan Jönsson ser hur vi ställs inför en helt ny historisk situation.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje år den 23 mars firar man i Bolivia el Día del Mar, Havets dag, en nationell fest när städerna i hela landet livas upp med blåsorkestrar och högtidliga militärparader och skolorna får ledigt för att låta barnen tåga med flaggor och modellbåtar genom gatorna. En helgdag som många andra här i världen, kan man tycka – om det inte var för att just Bolivia är ett av de länder i världen som helt saknar kust. Havets dag firas till minne av slaget vid Topáter 1879, den första striden under det så kallade Salpeterkriget när chilenska styrkor invaderade och annekterade hela den bolivianska kustprovinsen, och på så vis skaffade sig kontrollen över områdets viktiga salpeterfyndigheter för sina industriers räkning. Den bolivianska havsdagen är med andra ord ett festligt sätt att hålla det nationella såret öppet, se till att fantomsmärtorna inte slutar värka. Att den bolivianska kusten inte faller i glömska.

Jag måste säga att jag förstår dem. Ett land utan kust saknar en geografisk dimension, det går inte att förneka. Visst finns det något sublimt också i till exempel Schweiz alper, Mongoliets stäpper eller Närkes djupa skogar – men Hjälmaren är trots allt inte Nordsjön. Och Titicacasjön är inte Stilla havet. Ändå tror jag väl inte att den bolivianska havsnostalgin egentligen handlar så mycket om havet som sådant – detta ombytliga, opålitliga, oregerliga element som ju i grund och botten står för motsatsen till allt vi brukar förknippa med mänsklig civilisation: ordning, kontinuitet, beständighet. Nej, det är inte havet man sörjer – det är kusten. Kusten är för landet vad huden är för kroppen, eller blicken för tanken: ett organ som öppnar en förbindelse till yttervärlden, får det att sträcka fantasin mot horisonten. Att vara avskuren från kusten är för landet som att vara en kropp med bara inälvor. Som att tänka med förbundna ögon.

Det är nog ingen överdrift att beskriva hela den västerländska civilisationen som en kustcivilisation. I den babyloniska skapelsemyten uppstår världen ur en kamp mot havets monster. I Bibelns första Mosebok tar den form när Gud skiljer land från vatten, och ljus från mörker. I denna urtida ”Chaoskampf”, som religionshistorikerna kallar det, blir kusten sinnebilden för den uppdelning som formar världen till något överskådligt och begripligt, gör den möjlig att benämna och behärska. Mångförslagna hjältar irrar under stora faror och i många år mot hemmets kust. Upptäcktsresande och kolonisatörer sätter segel mot fjärran stränder för att vidga sina horisonter, stränder de sedan namnger och befäster. Längs dessa kuster reses fyrtorn, byggs hamnar och borgar för att manifestera herraväldet över inte bara landet, utan också – väl så viktigt – över havets urkrafter. Omvänt blir en kust som ännu inte kartlagts och pacificerats till ett vilande, latent hot mot civilisationen som projekt.

Att vara avskuren från kusten blir då på sätt och vis som att vara avskuren från hela denna civilisationshistoria, hela den dynamik som gör att kulturer sprids och utvecklas. Den engelske antikhistorikern Paul Kosmin tecknar i sin bok ”The Ancient Shore” en myllrande bild av kulturutbytet under hellenistisk tid vid det som då av grekerna kallades Röda havet (Erythreiska havet), eller Sydhavet – i våra dagar västra delarna av Indiska oceanen. Här, ungefär från Zanzibar och norrut runt Arabiska halvön, längs Persien och till den indiska västkusten växte det under århundradena före vår tideräkning fr