Episode Details

När jag var barn och ung under 1950- och 60-talet fanns det en stark framtidstro inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Vi var övertygade om att vi skulle få det ständigt bättre, vilket självklart gällde också för kommande generationer. Vi trodde på ett obegränsat, naturligt och oundvikligt framsteg.

I dag lever vi med en helt annan berättelse om framtiden, ett dystopiskt narrativ med klimatet som kärna. Klimatdystopin har under de senaste två decennierna vuxit till den mest dominerande berättelsen om framtiden i västvärlden. Den har flera egenskaper som gör den kraftfull:

1. Den är global och långsiktig, men samtidigt konkret nog att kopplas till väder, bränder, översvämningar och extremvärme här och nu. 2. Den bär på en stark moralisk laddning: skuld över konsumtion, tillväxt, fossil energi och västerländsk industrialism. Det gör den till mer än en teknisk riskanalys. Den blir till en berättelse om synd, straff och nödvändig omvändelse. 3. Den har institutionaliserats genom IPCC-scenarier, politiska mål som 1,5-gradersmålet och skolundervisning. Många unga skriver spontant dystopiska framtidsberättelser där 2060-talet präglas av översvämningar, bränder, heta och obeboeliga städer och rent allmänt av en samhällskollaps. 4. Populärkulturen har sugit åt sig den: från filmer som ”The Day After Tomorrow” (2004) och ”Don’t Look Up” (2021) till en lång rad romaner och serier där civilisationen antingen går under eller lever i ruinernas skugga. Kritiker har noterat att mycket samtida fiktion verkar ha givit upp och resignerat inför en klimatapokalyps.

Hur allvarlig hotbilden är, hur brådskande åtgärderna måste vara och vilka lösningar som är proportionerliga är frågor där bedömningarna går isär – mellan forskare, ekonomer och politiska läger.

Klimatdystopin och den gröna omställningen är intimt sammanflätade – den ena fungerar ofta som motivering och pådrivare för den andra. Budskapet är att ”Vi måste agera nu, annars är det för sent.” Dystopin fungerar som en moralisk och emotionell hävstång. Ju mer motstånd omställningen möter i form av kostnader, energibrist, industriell konkurrenskraft och politisk opposition, desto starkare blir tendensen att betona det dystopiska hotet. Dystopin är också självförstärkande. Den skapar en politisk kultur där skeptiska röster eller mer nyanserade analyser misstänkliggörs.

Det som utlöste de här funderingarna var frågan om sådana tunga finansiärer som Harald Mix och Wallenbergarna övertygades om narrativets giltighet eller om de helt krasst ser att här finns möjligheter att tjäna pengar. Penningstinna finansiärer som AP-fonderna, statem och inte minst EU öppnade plånboken. För att det handlade om att rädda världen snarare än att tjäna pengar talar så hopplösa gröna projekt som Northvolt och Stegra. Inte minst Stegra utlöser funderingar om hur det står till mentalt med industrivärldens tunga namn.

Den fråga som klimatdystopin ytterst reser är om att samhälle på sikt kan överleva utan framtidstro. Framtidstro är inte bara en känsla; den är en förutsättning för att människor ska skaffa barn, bygga långsiktigt, ta risker och offra något idag för något som ligger längre fram. Civilisationer dör sällan av en enda katastrof; de dör när tillräckligt många slutar handla som om framtiden tillhör dem.

Karl-Olov Arnstberg

Stöd Swebbtv:
Swish 123 535 86 92
Bankgiro 5786-0603
Bankkonto (månadsgivare) 9060 022 6751
Donera med kreditkort: 
https://nyheter.swebbtv.se/donera/
Hemsida:  https://swebbtv.seNyhetssajt:  https://nyheter.swebbtv.se
Webbutik: 

Listen Now