Episode Details

Att ha fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn gick inte. Maria Küchen reflekterar över de flygande författarna d'Annunzio och de Saint-Exupéry.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-09-27.

Den som har flugit till eller från Stockholm har kanske lagt märke till att flygledartornet på Arlanda är speciellt. Det är inte enbart ett logistiskt centrum och ett arkitektoniskt verk, utan också en konstinstallation.

Flygledningen på Arlanda bärs upp av två liksom sammanvuxna tvillingtorn, ett ljust och ett mörkt. Byggnaden invigdes 2001 och är ritad av arkitektbyrån Wingårdh. Den finska konstnären Silja Rantanen fick uppdraget från Statens Konstråd att utsmycka det.

I stället för att bidra med lämpliga dekorationer, integrerade Rantanen byggnad och konstverk på ett subtilt sätt.

Flygledartornet på Arlanda är randigt – ljusa ränder kring den mörka delen av tornet, mörka ränder kring den ljusa. Ett ljust och mörkt randigt torn var arkitektens idé, och Silja Rantanen bestämde sig för att använda ränderna som textrader. I ränderna fogade hon in text av pionjärpiloten, mystikern och författaren Antoine de S:t Exupéry.

Som flygare blev Exupéry legendarisk genom sina insatser för franskt postflyg på 1920-talet. Till hans litterära verk hör bland mycket annat ”Den lille prinsen”, världens genom tiderna mest spridda barnbok, och debutromanen ”Courrier Sud” från 1928. Så småningom översattes den av poeten Gunnar Ekelöf och gavs ut i Sverige 1960 med titeln ”Postflyg Syd”.

Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur.

Textfragmenten som finns på Arlandas flygledartorn är hämtade ur den boken. Där speglas kraftfulla inre och yttre skeenden under en postrutinflygning i början av förra seklet. Himlens och jordens mysterier och drama tvinnas samman, i en kärleksakt och en kamp som S:t Exupéry i sitt skrivande skulle fortsätta utforska.

S:t Exupéry har fått ett slags helgonstatus. Många ser hans böcker som en källa till livsvisdom och vägledning. Han formulerar skönheten i drömmen om att flyga som en metafor för människans sökande och mod. Det är vackert. Exupéry är lätt att tycka om. Men tanken från början var inte att enbart hans text skulle skrivas på flygledartornens väggar.

Rader ur "Postflyg Syd" skulle pryda det tornets ljusa del, var det tänkt. På den mörka sidan ville Silja Rantanen ha text av den italienske piloten och poeten Gabriele d’Annunzio.

Även d’Annunzio  flög. Han skrev. Han gjorde båda sakerna bra. Liksom Exupéry formulerade han människans grandiosa drömmar så att människor kände det.  Men han var milt sagt inte lika oproblematisk som Exupéry. Det inser den som läser Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans digra verk ”Bebådaren” från 2017, där fenomenet d’Annunzio genomlyses grundligt.

D’Annunzio  var ett hår av hin. Han satte i system att behandla andra illa, och omgivningen gick med på det med nästan masochistisk fröjd. Han lämnade ett spår i historien genom att erövra och utropa staden Fiume i nuvarande Kroatien till sin egen personliga fristat. Denne extremt karismatiske och framburne italienske poet och pilot tände nationalistisk glöd i massorna inför första världskriget. Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur. Mussolini högaktade honom. Samtida italienska fascister håller honom också högt.

I arkitekturtidskriften ptah nummer 2 och 3 2001, publicerade Silja Rantanen en lång reflekterande essä i två delar om sitt konstnärliga arbete med flygledartornet på Arlanda. När hon reflekterade över de k