Episode Details

Neue Slowenische Kunst utropade sig till stat och utfärdade pass. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett kusligt konstprojekt som sprängde gränser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det tidiga 1990-talet var de nya och nygamla statsbildningarnas tid. Sovjetunionen hade upplösts och flera forna sovjetrepubliker förklarat sig självständiga. På Balkan bröt den jugoslaviska federationen samman i uppslitande krig. Ur konflikterna reste sig sju nya stater: Bosnien/Hercegovina, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Slovenien och så småningom också Kosovo.

Eller är det åtta? 1992 öppnade i Moskva staten NSK sin första utländska beskickning. NSK står för Neue Slowenische Kunst, ”ny slovensk konst” på tyska, och bildades 1984 av tre slovenska kulturgrupper. Det var teatern Sester Scipion Nasice, bildkonstnärerna i IRWIN och industrisynthbandet Laibach. Dessa sades vara kollektivet NSKs religiösa, kulturellt-historiska samt ideologiska avdelning. Sju år efter sitt bildande tog så NSK steget att utropa sig till stat.

Som konstprojekt är det inte unikt. Andra exempel är Lars Vilks Ladonien eller Carl Michael von Hausswolffs och Leif Elggrens Elgaland-Vargaland. Men någonting ger NSK-staten en särställning bredvid liknande statsbildningar, och väcker både oro och en särskild fascination.

Den mest kända delen av NSK i Sverige är sannolikt Laibach, och inte självklart positivt. Bandet framträder gärna i uniform, scenestetiken är kraftigt inspirerad av både nazism och stalinism. I 1980-talets Slovenien väckte de skandal. Namnet ”Laibach” är den tyska beteckningen på huvudstaden Ljubljana, och minner om både nazistisk ockupation och slovenskt medlöperi. Under flera år var bandet rent av förbjudet att använda sitt eget namn. I en berömd tv-intervju 1983 får gruppen frågor om sina politiska ståndpunkter. Vid tillfället bär de uniformer och armbindlar prydda med svarta kors, deras svar är kryptiska meningar tonlöst reciterade från ett papper, blickarna stela och uttryckslösa. Effekten är kuslig.

Ett ofta citerat uttalande från NSK säger: ”Endast den konst som talar den politiska manipulationens språk kan undkomma manipulation.” Några år innan självständighetsförklaringen vann konstkollektivet en tävling om den officiella affischen till den jugoslaviska ”ungdomens dag”, ett firande kopplat till den store ledaren Titos födelsedag. Först efter att vinnarbidraget offentliggjorts uppmärksammades att affischen var en re-make på en nazitysk propagandabild. Den nazistiska fanan hade bara ersatts med en jugoslavisk, och den tyska örnen med en duva. Händelsen blottade en oroande likhet i estetisk sensibilitet mellan den nazistiska staten och Titos specifikt jugoslaviska form av statssocialism.

 NSK och Laibach iscensatte en dyrkan av den totalitaristiska staten. När de utropade sig själva till stat var det därför svårtolkat. Var det ett politiskt eller ett konstnärligt projekt? Totalitärt eller frihetligt? Var det ironi eller faktisk fascism?

 Den slovenske filosofen och psykoanalytiske teoretikern Slavoj Žižek talar om ”överidentifikation” som en strategi bland dissidenter i den europeiska realsocialismens slutfas. Genom att ta realsocialismen på större allvar än den tog sig själv kunde man, säger han, synliggöra systemets förnekade premisser. I detta sammanhang förstår han också NSK och Laibach. Deras iscensättningar är inte parodi, de opererar inte genom förlöjligande. Vad NSK frambesvärjde och har fortsatt att frambesvärja är den moderna statens bortträngda sida, dess spöklika tvilling.

Freud beskrev det kusliga som vad som