Episode Details

Ikonofag? Författaren Patrik Svensson berättar om begäret att äta bilder och varför det inte är så udda som det låter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I en intervju i maj 2012, bara några månader innan han dog, berättade författaren och illustratören Maurice Sendak om hur han en gång fått ett brev. Brevet var från en liten pojke, kanske fyra eller fem år gammal, och innehöll en teckning. Pojken, han hette Jim, hade blivit så förtjust i Sendaks bok ”Till vildingarnas land” att han inspirerats att rita en egen bild. Pojkens mor hade skickat teckningen till Sendak.

Och Maurice Sendak i sin tur blev minst lika förtjust. Rörd av gesten ritade han en egen liten teckning, av en av sina vildingar, och skickade i retur.

Ett Maurice Sendak-original alltså. Bara för pojken. Något att rama in och i framtiden sälja på auktion.

Några veckor senare fick Sendak ett nytt brev. Det var från pojkens mor. Hon tackade och förklarade, kanske lite förläget, att Jim hade älskat teckningen. Ja, han hade älskat teckningen så mycket att han, innan hon hann ingripa, hade stoppat den i munnen och ätit upp den.

Det, förklarade Maurice Sendak, var det finaste beröm han någonsin fått. Pojken Jim hade alltså öppnat kuvertet, tagit upp teckningen, betraktat den och så instinktivt och förbehållslöst älskat den att han omedelbart stoppat den i munnen.

Han såg den. Han älskade den. Han åt upp den.

Varför gör man så?

I boken ”Vitön” berättar Bea Uusma om hur hon vid ett tillfälle, ensam i en lässal på Kungliga biblioteket, sätter i sig en del av ett gammalt brev från Nils Strindberg. En bit papper som Nordpolenresenären en gång haft i sina händer och varsamt ritat sina tecken på. Den doftar salt och bränt. Hon försöker inte ens i efterhand förklara sin handling. Bara stoppar pappersbiten i munnen och sväljer.

Varför gör man så?

Vi skulle kunna kalla dem ikonofager. Pojken Jim och Bea Uusma. Det är väl egentligen inte ett ord, inte i ordböckernas värld i alla fall. Men det är den benämningen konsthistorikern Jeremie Koering använder i sin bok Iconophages. A history of ingesting images. En historik över att äta bilder.

Den handlar alltså om denna besynnerliga sedvänja, att bokstavligen sätta i sig bilder. Avbildningar och representationer. Att äta upp teckningar, skulpturer, målningar, ikoner, fresker.

Historien börjar i det gamla Egypten och rör sig genom antikens Grekland och det nykristna Europa, med pepparkakor och marsipangrisar som färdkost. Det är en märklig och rätt knepig historia men den som vill hitta någon slags röd tråd ser att det till stor del handlar om religion. Religiösa fresker och skulpturer som man kysst eller slickat på för att bli frisk från en åkomma, eller för att bara komma lite närmre Gud. Man har velat få i sig något heligt, velat inkorporera det i sin kropp, för att på så sätt bli ett med detta heliga. Det ser måhända märkligt ut men är inte så svårt att förstå. Jesus, för att ta ett av många gudomliga exempel, dog för våra synder, han upplät sin kropp åt oss, offrade den åt oss. Den som tar emot hans frälsning tar också på något sätt emot hans kropp, förenas med den. Kyrkans oblater. Jesu kött. Vinet som egentligen är blod. Man vill in i såret, man vill in i Jesu kropp, för att, som PO Enquist skrev, hans kärlek är fylld av blodets ljuva smak. Man vill smaka på Jesus, bokstavligen. Det är väl begripligt.

Men riktigt intressant blir det kanske först när vi rör oss utanför den religiösa sfären. När någon stoppar i sig en bild enbart för att den är så oemotståndligt vacker eller sublim, när man gö