Episode Details

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

 Häromsistens var jag på ett föredrag om fabriksarbeterskor i Malmö fram till 1930-talet. En historiker berättade om hur de kämpade mot en särskilt hårdnackad rik fabrikör som anställde elaka, tafsande förmän och tyckte de anställda borde vara tacksamma över att ha ett jobb överhuvudtaget.

Om denne fabrikör hade varit med i en deckare från 1937 skulle han nog ha blivit mördad. Det året var det nämligen idel stygga typer i chefsposition som gick åt, berättar förläggaren och litteraturvetaren Anders Bergman i sin bok ”Brottsplats 1937”. Där har han analyserat hela åttio deckare som kom ut just det året. Det vimlar av affärsmän och allehanda bossar som får vad de förtjänar. Polisen eller detektiven som utreder fallet kan till och med visa sympati för mördaren, även om rättvisan måste ha sin gång.

Det här är knappast ett scenario som läsare av nutida kriminallitteratur känner igen. Vi som badat regelbundet i deckarfloden sedan sent 1900-tal har ju dränkts i fullständigt groteska mord där offren verkligen inte har gjort något som står i proportion till vad de utsatts för. De har ofta varit kvinnor men i princip kan de vara vilka som helst. De hålls som fångar i veckor, blir rituellt lemlästade, levande begravda och allt möjligt. Förståelse för mördaren? Tror inte det.

Ofta nöjer sig mördaren heller inte med att döda en gång. Han – för det är oftast en man – har en så kallad signatur som han upprepar tvångsmässigt. Han kan triggas av ett visst utseende eller något annat som ofta påminner om saker i hans förflutna. Varje stackare som uppfyller kriterierna och hamnar i mördarens uppmärksamhetsfält riskerar att bli offer.

Seriemördaren gjorde egentligen entré med Jack the Ripper under det sena 1800-talet, men begreppet myntades av FBI först på 1970-talet. De kartlade seriemördare och utarbetade en metod för psykologisk profilering. Detta fick stort inflytande på kriminalromanen, där mördaren blev en verklig fixstjärna. Det är ju han eller hon som bär svaret på gåtan som ska lösas, men seriemördaren är mer än så: en ohygglig avvikelse bortom normal logik. Här fungerar det inte att, som i 1930-talets deckare, söka efter motiv i den mänskliga naturens girighet, hämndlystnad, svartsjuka, vrede och desperation. I en av pseudonymen Lars Keplers böcker heter det rentav att mördaren inte går att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.

Den som ska utreda morden konfronteras med något ofattbart och måste ta sig in i mördarens psyke. Är han måhända fixerad vid snygga kvinnor i 20-årsåldern? Varför måste han absolut skära brösten av dem innan han sakta dränker dem i en speciell vattentank? Ja, jag parodierar en slentrianmässig misogyni som tyvärr har funnits i den här subgenren.

Om vi lämnar mördarna därhän och istället tar en titt på dem som utreder brotten så är de också en helt annan typ av karaktärer än sina motsvarigheter under 1900-talets mellankrigstid. Som författaren och litteraturforskaren Carina Burman skriver är många av guldålderns detektiver kvinnor, och de är ofta modellerade efter käcka flickbokshjältinnor. De är utbildade, kavata och sakliga – med andra ord väl skickade för att lösa de brottsfall de snubblar in i.

Som jämförelse är dagens mordutredare, om jag ska generalisera, allt annat än käcka. De är envisa slitvargar och jakten på mördaren är rena Golgatavandringen. De kämpar mot inkompetens och korruption i poliskåren, jobbar dygnet r