Episode Details

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under ett krig för länge sedan dödades alla män och när det bergiga området strax därpå skars av från omvärlden av ett jordskred lämnades kvinnorna att ensamma bygga upp nationen igen. Som genom ett mirakel uppstod en mutation hos en av dem, som gjorde att hon kunde föröka sig utan inblandning av någon man. Från henne härstammar nu landets hela befolkning, som uteslutande består av kvinnor förmögna till självbefruktning.

Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.

Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.

Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.

Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:

Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”

Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.

När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisb