Episode Details

Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag trodde länge att guideboken var en modern företeelse. Så lärde jag mig att tyska Karl Baedeker började ge ut reseguider redan på 1830-talet.

Men Baedeker var ju inte först. I ett kloster i Schweiz har man hittat en handskriven guide till Rom från tidigt 800-tal.

Men historien börjar heller inte där. De gamla grekerna var nämligen först, även i guideboksbranschen.

Resguide till Erythreiska havet skrevs redan under det andra århundradet efter Kristus. I den berättas hur man reser längs Afrikas, Arabiens och Indiens kuster, upp i Röda havet och ut på Indiska oceanen mot den indiska subkontinenten.

Och ungefär samtidigt blev den grekiska geografen Pausanias klar med en serie på tio guideböcker till Greklands olika provinser. Som om han hade haft en hel stab med medarbetare som for runt och gjorde research. Men det hade han troligtvis inte.

Allt tyder på att han reste och skrev allt själv.

Pausanias föddes år 110 efter Kristus i provinsen Lydien i Mindre Asien, alltså västligaste delarna av dagens Turkiet. Och tack vare Romerska imperiets expansion kunde han resa runt i en värld utan gränser, som omfattade såväl dagens Italien och Grekland som Makedonien, Palestina och Egypten.

Målgruppen tros främst ha varit bildade och rika romare sugna på att se de heliga platserna i landet som format deras värld. Men läste verkligen de romerska Greklandsresenärerna Pausanias guideböcker? Det kan man undra, eftersom det inte finns en enda referens till dem i andra antika källor, inte förrän på 600-talet‚ alltså ett halvt millennium efter att de skrevs. Då omnämns de för första gången av en östromersk författare.

Hellados Pereigesis, eller Guide to Greece som böckerna heter i Peter Levis engelska översättning, hade fokus på platser för religiös hängivenhet. Men inte bara. När man läser guiderna inser man att han även gillar historia, geografi, konst och, lite överraskande, också fågelskådning. Kort sagt: Ämnen som är relevanta för en guidebok även i vår tid. Det kan jag intyga eftersom jag nästan 2 000 år efter Pausanias också skrev guideböcker till Grekland med liknande fokus.

Tidlös känns också Pausanias fascination för människokroppens välbefinnande. Sida upp och sida ner tipsar han om platser där resenären kan finna bot och läkning. Särskilt förtjust är han i de må-bra-ritualer som utövades i medicinguden Asklepios anda i Epidauros i landskapet Argolis på halvön som idag heter Peloponnesos.

Han berättar han hur man möts av en Asklepiosskulptur som sitter på en tron och håller i en stav omslingrad av en orm, medicinsymbolen som överlevt ända till idag och fortfarande används i Sveriges Läkarförbunds logga. Vid gudens fötter noterar Pausanias hunden som har heliga krafter som kan få människan att må bättre. Och själva templet beskriver han som rikligt dekorerat och belamrat med offergåvor från patienter som på så sätt visat sin tacksamhet för de behandlingar de fått.

Pausanias traskar vidare, kanske med skoskav efter den långa promenaden från staden Argos, kanske med solsvedd panna och torr strupe‚ det är lätt hänt under de grekiska sommarmånaderna. Med alla sinnena på helspänn beskriver han vad han ser. Som Abaton, sovsalen där patienterna sov i hopp om att guden skulle hela dem i sömnen – eller i brist på det: att de i drömmarna skulle få vägledning om vilken behandling som passade bäst.