Episode Details

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?

Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.

Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.

Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkar