Episode Details

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.

Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.

Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.

Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.

Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i d