Episode Details

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På den Nya judiska begravningsplatsen i Prag står min släktgrav. När stenen restes och vem som beställde den, det vet ingen längre. Men ett namn på stenen är iögonfallande – eftersom hon aldrig har funnits.

Min farmor Josefas familj levde under 1900-talets första decennier vid Gamla stans torg i Prag. Till grannarna hörde Franz Kafka. Det var ett för tiden typiskt judiskt hushåll. De sex syskonen drog åt olika håll. Någon var småreligiös, någon annan höll liv i jiddischen trots att språket betraktades som dammig gettokultur. Mest blev de, som så många av Prags judar, alltmer assimilerade.

Farmor Josefa cyklade till Paris. Tog jobb på Philips. Lärde sig franska, cyklade hem.

Syskonskaran skingrades.

De skulle förenas igen av en katastrof.

I många decennier talade ingen om det som hade hänt. Själv växte jag upp med en tystnad som aldrig fick form. Jag tänkte att det var exilen. Att det var så det var att växa upp som invandrare. Det finns ju en mur till landet man lämnar och inte får återvända till.

Men något stämde inte. Mammas släkt fanns ju där i fotografier och i berättelser. Från pappa var det tyst. En tystnad som fortsatte när vi på 1990-talet kunde återvända till det som hade varit Tjeckoslovakien.

Långsamt fick tystnaden konturer. Som under en resa till gettot Theresienstadt med min gymnasieklass 1995. Jag mådde fysiskt dåligt, men visste inte varför.

I Sverige blev Förintelseminnet alltmer centralt och den 27 januari 2001 blev det nationell minnesdag. Men fraserna kändes så allmänna och svepande och tycktes inte gälla det jag såg i Tjeckien.

”Om detta må ni berätta”, sades det.

Men i Tjeckien hade ingen berättat. Och det fortsatte att vara så tyst.

Några år senare dök en amerikansk släkting upp i Prag. Paula Brunner var redan en äldre dam, men också min pappas kusin. Min farmors systerdotter. En kväll i ett översvämningsdrabbat Prag öppnade hon för några timmar historien, och stack hål på tystnaden.

Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den krossades. Av en slump fann jag tre arkivlådor som Paula före sin död hade deponerat på Washingtons Förintelsemuseum. Brevväxlingar och dagböcker från när hennes familj flydde nazisterna 1938.

I breven till släkten i Prag fick farmors syskon äntligen namn och konturer.

Zofie. Alois. Lotte. Eugenia. Hedwig.

Breven gick till 1941. Då fick judar inte skriva mer.

Sen blev det tyst.

Paula återupptog brevväxlingen med min farmor efter kriget.

Försiktiga brev.

I det ”antisionistiska” samhällsklimat med antisemitiska undertoner som fostrades i kommunistregimerna efter 1948 fick minnet av folkmordet som riktat mot just judar vårdas tyst. Det märks på Josefas brev. Den som inte vet vad som drabbat hennes familj kan inte utläsa det.

Med namnen kunde jag bege mig till arkiven och se hur historien om Förintelsen skrevs om framför mina ögon. Fördjupades. Hur mina släktingar, precis som Prags övriga judar under noggrann planering fråntogs sin status som människor. Bestals på allt. Till och med husdjur och strykjärn. Juden skulle ses som mindre värd av sina grannar. Föraktas.

När farmor, hennes syskon, deras familjer och Böhmens övriga judar till sist internerades i gettot Theresienstadt sex mil från Prag var berövandet av deras sista rättigheter en formalitet.

Gettot innebar svält, sjukdom och dödlighet av samma slag som i koncentration